Strax innan klockan fyra vaknar jag i min sommarstuga, ett alldeles underbart paradis, långt från stadsljud, stress och det vi vanligtvis kallar civilisation… Morgonen är helt stilla, och solen är på väg upp över den spegelblanka sjön där ångan från det varma vattnet stiger. Det känns som tiden står stilla när jag går ner på bryggan. 

Jag tar mig lyxen och somnar om en stund. Vaknar några timmar senare till ett ljummet morgondopp. Känner hur vattnet omsluter min kropp och stillheten fyller mitt sinne. Detta är lyx på riktigt och jag påminner mig om hur lyckligt lottad jag är!

Några timmar senare, efter fina jobbmöten och administration, kollar jag Facebook…

Min sydafrikanska familj på Operation Bobbi Bear och stora delar av KZN och Johannesburg befinner sig i vad som liknar en krigszon. Nyhetskanaler, tidningar och en stor mängd människor visar på Facebook hur hus, affärer, bilar, hela kvarter brinner medan människor plundrar, förstör och skjuter på varandra. Vandalismen och anarkismen verkar inte ha några som helst gränser och när jag äntligen får kontakt med min vän Eureka som driver verksamheten på Bobbi Bear beskriver hon hur hon och personalen har barrikaderat sig i Bobbi Bear-huset för att söka skydd för sig själva och för barnen. 

Utanför på gatan har människor byggt barrikader för att skydda grannskapet. Det finns hot om att spränga bensinstationer och att förstöra vattenledningar. Eureka säger att de är livrädda och inte vet hur de ska kunna få tag i vare sig mat eller vatten.

Oron värker i bröstet, hjärtat bultar hårt och det känns som om det håller på att gå i bitar medan paniken växer i kroppen som en tickande bomb. Jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska hantera de fasanfulla och helt vedervärdiga nyheterna. 

Fler inlägg delas och jag ser nya filmer av hur människor antingen flyr i panik eller är de som plundrar och förstör, hur hela affärskomplex och andra byggnader brinner. Exemplen överträffar varandra och verkar finnas i tusental. Det som skrämmer mig mest är de inlägg som visar hur anhängare till den förre presidenten Jacob Zuma med automatvapen i händerna flinar brett åt kameran och ser ut att stortrivas med situationen som de i hög grad har varit med och orsakat. 

Jag läser mig till att de många av de massiva protesterna och upploppen bröt ut häromdagen i samband med att Zuma själv överlämnat sig för att avtjäna ett 15 månaders långt fängelsestraff för vägran att vittna i domstol. Det verkar också som om många andra i ren desperation ”passar på” att ta för sig när tillfället yppar sig. De ser ut att ha tappat det totalt.

I ett fattigt och redan hårt prövat samhälle, inte minst på grund av en massiv och utdragen lockdown i samband med Coronapandemin, slocknar nu stora delar av de sista skärvorna av hopp om framtiden för dem som nu drabbas av plundringarna, våldet och förstörelsen. Människors hem och tillhörigheter stjäls, förstörs eller brinner. Tragedierna mångdubblas varje minut. 

Att se och läsa om detta – och samtidigt veta att min sydafrikanska familj befinner sig mitt i denna krigszon – är overkligt bortom ord. Hur ska de klara sig? Hur ska de få tag i mat och vatten – när det de har just nu har tagit slut? Vad händer när eller om elektriciteten slutar fungera? 

Förtvivlan växer och plötsligt inser jag något om hur det är att ha sin familj på andra sidan jordklotet, i en krigszon. Ofattbart och oändligt oroligt. 

Hur kan det få vara så här? Hur är det möjligt? Och hur i all världen ska detta sargade samhälle någonsin kunna byggas upp igen? Ett splittrat och söndrigt samhälle i både själ och hjärta där motsättningarna verkar vara oändliga. Där hudfärg, politik, fattigdom, kultur och våld skapar en kokande kittel av starka motsättningar och konflikter. 

Jag märker hur hela kroppen går upp i stress, hur hjärnan liksom sovrar bort allt annat. Pulsen ökar och jag vill fly. Så jag flyr, in i sömnen som låter mig få vila några timmar från oron. Jag vaknar på soffan några timmar senare och är vrålhungrig. Borde få i mig lite mat, men min panikhjärna skriker efter choklad för att få tröst, distraktion och en ny flyktväg. 

På Ica handlar jag mat – och en oförsvarligt stor påse med ”naturgodis”. Redan i bilen på väg ut till stugan börjar jag stoppa i mig av godiset. Varvar det med jordgubbar. Det tröstar, men hjälper förstås inte alls mot min rädsla och förtvivlan. 

De senaste timmarnas känsloförlamning släpper så sakteliga och när jag kommer fram till min oas skickar jag meddelande till mina nära och kära i Amanzimtoti. När jag hör Mildreds varma stämma beskriva att det är totalt kaos och att de har låst in sig i huset eftersom de skjuter utanför och att alla affärer är förstörda och plundrade brister det totalt och all min oro rinner ner över kinderna. 

Vad kan jag göra? Vad kan min stiftelse Bobbi Bear Sweden göra? Hjälper det ens att skicka pengar i ett läge som detta? Hur ska de komma åt dem? Var ska de kunna handla? När de sitter inlåsta och barrikaderade? 

— 

Samtidigt som detta inträffar pågår också fönsterrenovering i stugan och förberedelserna inför den stundande mc-semestern till Italien tillsammans med älsklingen. Som jag så innerligt har längtat efter! 

Konstrasterna är verkligen helt maxade! Jag borde fokusera på att spackla fönster för att hinna måla klart innan vi ska åka, men det känns såå värdsligt och så lyxigt i jämförelse med det som pågår i KZN. Samtidigt kommer inte något att bli bättre av att jag försummar min egendom. Tvärtom är det kanske nu ännu mer angeläget än någonsin förut att verkligen vårda och ta hand om detta fina ställe som jag har lyxen och förmånen att äga! 

Så skrapar jag äntligen ihop lite energi och närmar mig fönstren igen. Fysiskt arbete brukar lugna sinnet. Och dessutom kan jag ta mig ett kvällsdopp i samma sjö som i morse gav mig det totala lugnet och en fantastisk start på denna otroligt kontrastrika dag. 

Som grädde på moset fyller min dotter 28 år idag – och lyckligtvis ringde jag och gratulerade henne innan nyheterna från Sydafrika nådde mig. 

— 

Kära vänner! Var rädda om varandra. Låt inte en enda dag gå förlorad. Berätta för dina nära och kära att du älskar dem. Lev så mycket och så gott du bara kan. Hjälp en medmänniska och gör något för någon annan. Stort eller litet, men gör något.

Tillsammans bygger vi hopp! 

Categories:

Tags:

4 Responses

  1. Annica!! Jag gråter för det dina vänner utsatts för så otroligt hemskt så det finns inte ord . När man tror att man har hört det värsta så finns det ingen botten på tragedierna. Jag skickar massor av ljus till hela situationen och ber likasinnade att göra så också. Sällan har det funnits en organisation som jag så gärna stödjer, jag hjälper till även om det är omöjligt att skicka pengar nu så finns det alltid en ände på allt och då är jag där och stöttar . ❤️

    • Tack finaste Laila för allt stöd, omsorg och välvilja! Den här världen behöver fler som du ❤️❤️❤️

  2. Fruktansvärda konflikter som pågår över hela jorden.
    Om man kunde radera all ondska skulle jag stå först i kön att trycka på knappen.
    Hoppas innerligt dina vänner klarar detta❤

Lämna ett svar till Laila Karlsson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *