Idag har jag varit på sittande vernissage. Som enda inbjuden gäst. Hos en underbar person som ”målar i smyg”.  

Att få vara med på en annan människas resa en bit på vägen. Dela glädje, förhoppning, sorg, besvikelse, rädsla, framgång, utveckling, stapplande steg utanför komfortzonen. Det är det allra finaste med mitt jobb. 

När en person vågar öppna upp och dela med sig – av sig, till mig – är det en dyrbar gåva. Som ofta kräver stort mod av den som delar med sig. Jag har och har haft förmånen och ynnesten att få vara med om detta flera gånger.

Några enstaka gånger har det också hänt att personen liksom blir kvar efter att mitt uppdrag är slutfört. Kvar i mitt nätverk, kvar i kontakten och just i det här fallet också kvar på en alldeles egen plats i mitt hjärta.

Att få sitta i en soffa, på första parkett, och bli serverad bubbelvatten med jordgubbar som är ”vackra att se på men inte smakar så mycket” är både pirrigt och högtidligt. Min nyfunna vän pratar på medan hon arrangerar staffli och dukar för att ta sats och börja visa dem för mig.

Hon flämtar fram att svetten rinner, hjärtat bultar hårt och att hon måste gå och kissa innan vi kan börja. Hennes nervositet blandas med min nyfikna förväntan och vi möts i ett mindre kaos av upprymdhet och hög puls.

Jag sitter på en plats, byggd av lika delar djup tillit och stort mod. Mod som kommer av en allt mer spirande vilja att utmana sig själv och våga visa en annan del av sig själv för mig. Nu när mitt professionella uppdrag är slutfört och vi kan vara vänner ”på riktigt”. 

Så börjar hon hänga upp dukarna. En efter en. Lite trevande men samtidigt med lite ”bråttomkänsla” och med en del, nästan överslätande, kommentarer om att hon ”bara har lekt lite”…. 

Medan jag tittar på den ena målningen efter den andra ber jag henne vänta lite med nästa duk så att jag hinner med att ta in…

Jag blir inbjuden i en del av denna ljuvligt kreativa, galet kärleksfulla och totalt frisinnade människas inre värld av färger, tekniker, känslor och upplevelser. Hon har varit noga med att avkräva mig ett löfte om att inte säga något för att vara snäll eller som inte är sant.

Dukarna pratar lite olika språk med mig.

En del smiter nästan förbi mig – de småpratar bara lite grann med mig, många fler stannar till och berättar lite mer för mig medan ytterligare andra tar tag i hela mig och fullständigt knockar mig med all sin energi och kärlek. 

Tårarna väller upp i ögonen och det stockar sig i halsen och plötsligt kan jag inte prata, bara pipa fram några enstaka kraxanden, där jag sitter i den mjuka soffan med bubbelvattnet sakta bubblande i coupeglaset. 

Jag vill stoppa tiden.

Det är särskilt tre bilder som griper tag i mig. En av dem är ett mycket kraftfullt och härligt energiskt självporträtt där jag drabbas av hur kärleken står ut som en aura från målningen. Färgerna sprakar i det krulliga håret och det går som en varm stråle rakt in i hjärtat på mig. 

Jag säger bestämt att hon aldrig ska sälja den här målningen utan behålla den som en kärleksförklaring till sig själv. Möjligen kan hon få sälja den, men bara om någon betalar riktigt riktigt bra!

På vägen hem en stund senare rörs jag återigen av hur ett professionellt uppdrag kunde ge mig en så himla fin ny vän. En vän som var modig nog att bjuda in mig på sittande vernissage och titta på tavlor som ”bara målats i smyg”. 

Inte undra på att jag älskar mitt jobb!

PS. Även om konstnären inte är helt övertygad än, är jag ganska säker på att ni i den övriga världen också kommer att få ta del av dessa ”smygmålade” tavlor så småningom.