Ju äldre, och möjligen något lite klokare, jag blir, desto viktigare blir tacksamheten och hoppet för mig. Vad betyder då det i en vardag och i ett livsperspektiv?

Jag ska försöka beskriva hur jag menar. Så här års fylls media av allehanda slag av nyårskrönikor och dito sammanfattningar. Inte sällan dränks vi av hela sjok av eländesnyheter och diverse sammanställningar av vilka personer som tjänar mest pengar eller har ”störst makt”. 

För min del brukar den typen av läsning oftare dränera mig på energi än ge mig en kickboost framåt. Självklart förstår jag att ett år innehåller en hel del elände i världen och att vi behöver se och erkänna det för att kunna försöka göra något vettigt för att förändra, men jag tror också att vi människor behöver få känna hopp. Hopp för att inte drunkna i en känsla av maktlöshet och hopplöshet. 

Jag skulle önska att media kunde börja balansera sin rapportering och också berätta om allt fint som både görs och finns i vår värld, av både företeelser och människor. Ofta hör jag att den typen av nyheter ”inte säljer”. Hur kan vi veta det? Har någon prövat? Måste media (ja, jag vet att detta låter som en generalisering och att det säkert finns undantag, men i stort upplever jag att media arbetar mycket med ”klickvänligt” och ”sensationslystet”) så ofta vädja till det lägsta i människan? 

Jag tror tvärtom att det finns ett närmast omättligt behov…

…av att få ta del av sammanhang där det känns hoppfullt. En av de mest hoppfyllda människor jag har träffat är Björn Nattiko Lindeblad. I september 2019 gästade han Bengtsfors och jag hade den stora glädjen att få vara där och lyssna på honom och småprata lite efteråt. Då var hans ALS-sjukdom bara i sin början och han hade inte pratat så mycket om den offentligt ännu. 

Han lyckades på något outgrundligt sätt att berätta om sin dödsdom på ett sätt som gjorde att rummet INTE fylldes av ångest, hopplöshet och tung sorg. Det fanns förstås ett djupt allvar i hans ord, men samtidigt en slags hoppfull lätthet och en känsla av att ta en dag i sänder. Att fokusera på här och nu, njuta av det som är, just nu. Hans öppenhet om att han också drabbades av djup förtvivlan emellanåt när han insåg att tiden tillsammans med hans älskade Elisabeth skulle bli betydligt kortare och oändligt mycket vardagskrokigare än både önskat och förväntat, var naket sårbar, men inte alls tung eller svår att möta.  

Sedan dess har Björns sätt att se på livet, döden och världen kommit till uttryck i mängder av föreläsningar och inte minst formulerats i hans bok, med den mycket ödmjuka titeln ”Jag kan ha fel”. Boken sprids över hela världen och hans insikter hyllas stort. Med all rätt tycker jag. Boken innehåller kanske ingen raketforskning, men den genomsyras av hopp och av en ödmjuk tacksamhet över livet och varandet. 

Och det är just där som jag tror att storheten finns.

Nattiko lyser på det stora i de små vardagsföreteelserna, på lyckan över att få vara med, på vikten av att stanna upp och vara sann mot sig själv, att lyssna inåt. Och han uttrycker så ofta sin tacksamhet över allt han fått vara med om och inte minst över alla fina människor han har i sitt liv. Hoppet finns alltid med som ett slags livsfilter.

Jag blir gång på gång varm i hjärtat av att läsa hans ord, lyssna på hans varma röst när han delar sina tankar och funderingar. Och jag funderar på om vi människor kanske måste gå igenom ett visst mått av svårigheter för att verkligen kunna uppskatta det vi har och tar för givet i vår vardag? Att vi behöver se, uppleva och känna att det inte alls är självklart att vara frisk, ha tak över huvudet och mat på bordet, få finnas i en gemenskap av kärlek eller känna sig trygg.

När vi inser att detta inte alls är självklart utan börjar känna tacksamhet kan vi kanske också börja göra något för att göra skillnad för dem som inte är lika lyckligt lottade som vi. Bidra till att bygga hopp för andra. Ju mer känsla av VI och TILLSAMMANS desto starkare blir vi också som individer. Det är ett grundläggande behov att få höra till, känna att vi är en del av ett sammanhang. Vi kan allanvara med och skapa sammanhang och känsla av TILLSAMMANS.

Sällan har jag sett så mycket fattigdom och annat elände som under mina vistelser i Sydafrika, men heller aldrig så mycket påtaglig tacksamhet och glädje. Att se hur en 10-årig pojkes ögon strålar av glädje när han ömt omfamnar en stor mjukispanda som han fått i julklapp vid Bobbi Bears julavslutning ger perspektiv. Perspektiv och bygger tacksamhet. 

Så, med denna långa ”inledning” vill jag uttrycka min tacksamhet över 2021 och allt fint och gott det har gett mig.

Utan inbördes rangordning kommer här några av godingarna.

• Spännande, roligt och stundtals mycket utmanande var det att spela in tre föreläsningar till Sensus i våras. 

• Samvaron med mina älskade barn. Dessa stunder är som de vackraste pärlor och diamanter på mitt livshalsband. 

• En fantastisk fortsättning på resan tillsammans med min älskling där förlovningen i San Marino förgyllde en magisk och efterlängtad mc-semester i Europa. Otroligt skönt var det att komma hem välbehållna och utan Covid-smitta till en ljuvlig trädgårdskonsert hemma hos Sanja Streuli där fyra bruttor äntligen fick träffas igen.

• Kräftskiva i paradiset med darling och våra syskon med respektive. Vilken underbart rolig kväll!! 

• Fantastiska, lärorika och mycket intressanta möten med små och stora människor i professionella uppdrag, där det också gömde sig en underbar ny vän. 

•  Alla människor som på olika sätt har stöttat min insamlingsstiftelse Bobbi Bear Sweden och på så sätt bidragit till att bygga hopp för barn som har blivit utsatta för våld och sexuella övergrepp i Sydafrika. Ni gör verkligen skillnad!

• Ett oväntat och spontant inhopp i Karlavagnen i P4 där jag berättade om Bobbi Bear och deras verksamhet i Sydafrika. Tack för tipset Siv Thuresdotter!

• En praovecka hos darling i Ullervads Handelsträdgård där jag fick mossa amaryllis och julgrupper, göra amaryllisbuketter och köra skräp till återvinningen, allt medan jag samlade fler steg per dygn än aldrig förr!

• Vetskapen och tryggheten i att ha en hel hög mycket kärleksfulla och omtänksamma vänner, som jag kan vara helt och hållet mig själv med. Ovärderligt förstås!

• 

• 

Jag inser nu äntligen storheten…

i att jag förundras som en 4-åring över en vacker sol som blänker i sjön, en blomma som slår ut, en sprakande brasa i mitt stugparadis, att darling säger att jag är vacker fast jag är ett yrvaket troll, att ringsignalerna från mina barn får hjärtat att fylls av extra värme, att jag får vakna i en varm säng och veta att det finns mat i mitt kylskåp. 

Ju äldre jag blir inser jag att vi inte kan ta något för givet. Tiden krymper och det är dags att ringa det där telefonsamtalet som vi ska göra ”sen”. Vi vet inget om ”sen”, men har några fina och ovärderliga ”nu” att vårda. 

Så vårda varandra och nuet, tala om för dem du älskar att du gör det – ofta, och som Gandhi sa:

”Be the change you want to see in the world!”

Varma nyårskramar till er med stor tacksamhet för 2021 och ännu större hopp om ett riktigt härligt 2022!

/Annica Westman