Plötsligt slår insikten ner som en sorgebomb!

I chatten om resedetaljer inför vår efterlängtade träff skriver vi om dagens planer. Min kära vän som håller på att återhämta sig från en intensiv och långdragen cancerbehandling ska göra ett sånguppdrag idag och jag skriver glatt att det väl ska bli härligt att sjunga igen. 

Innan dess ska hon på efterlängtad fotvård och skriver ”du anar inte vad cytostatika gör med tånaglar” och jag frågar om det går att njuta eller om det mest handlar om ”damage control”. 

Svaret kommer blixtsnabbt: ”Det senare. Totalt. Du anar inte.”

Och jag inser förstås att jag verkligen inte har en aning och replikerar:

”Lyckligt ovetande och aningslös.”

Hennes nästa meddelande drämmer till mig som en högerkrok i mellangärdet:

”Exakt. Det är sådant som gör cancern till världens ensammaste plats. Det är ingen kritik eller skuldbeläggande, obs obs obs. Bara ett torrt faktum.”

Det är tre ord i hennes svar som får det att omedelbart knyta sig i magen, halsen att snörpas ihop och tårarna att stiga i mina ögon.

”Världens ensammaste plats”.

Jag sitter på en proppfull buss, är lite stressad över tågförseningar, och ser inte hur jag ska kunna släppa fram den sorgliga insikt som nu plötsligt sköljer över mig. Jag sväljer hårt några gånger, och gör det jag anser mig vara tvungen till, just där och då. Stoppar undan den mest akuta känslan, men bevarar den i mitt intellekt, för att kunna plocka upp den igen. Senare, ”när det är läge”. När det nu blir det…

Det som drabbar mig så hårt är den oväntade insikten om den stora ensamheten i sjukdomen. Att människor som går igenom tuffa, långa och smärtsamma behandlingar möter rädslor och tankar om livets skörhet och att de fysiska konsekvenserna är långt bortom min föreställningsförmåga har jag i någon mening trots allt förstått. En liten liten del av. 

Men att cancern också verkar skapa en alldeles egen form av utanförskap och att de, som redan utkämpar ett slags krig – eller kanske mer tvingas underkasta sig och i någon mån också acceptera förskräckliga mängder skrämmande och komplicerade fakta, också känner sig så förtvivlat ensamma. 

Det var jag plågsamt men också lyckligt ovetande om. På ett intellektuellt plan kan jag nog förstå det, men nu var det som om den enorma tyngden i ensamheten plötsligt stod betydligt mer klar för mig. 

Det är ju givetvis väldigt naivt att tro att jag ens skulle kunna ha haft en enda aning om detta. Och kanske vet jag inte ens vad jag vill med denna reflektion. Kanske mest lufta en insikt och påminna om att vi aldrig på djupet kan veta hur en annan människa har det. 

Men att vi alltid, alltid kan välja att finnas kvar.

Välja att stå kvar, våga fråga, våga lyssna, våga vara tyst, våga göra och säga ”fel”. Så kanske, kanske känslan av ensamhet blir en liten aning mindre plågsam. 

***

Tillsammans är ett av de vackraste orden jag vet. Och över tid har innebörden varierat. Men grunden i att i någon mening finnas för en annan människa har aldrig förändrats. Jag har sagt det så många gånger nu, och jag säger det igen: 

Vi människor behöver varandra. 

Jösses, så mycket vi behöver varandra! 

Och vi kan göra och vara så mycket mer än vi anar – många gånger genom att bara finnas. 

Den kära björnen med en mycket liten hjärna, Nalle Puh, har sagt mycket klokt och ett av mina favoritcitat är detta:

”En vän är någon som hjälper en upp när man är nere och funkar inte det lägger den sig ner och bara lyssnar.” 

Kram från hjärtat, i människan bakom professionen