Vad är det som gör att vi fortsätter att rusa på? Stressa vidare? Bara göra ”lite till”? Vi försvarar oss med ”jag ska bara…”

Vad är det som gör att vi har så svårt att stanna upp och lyssna på det som pågår inuti? Lyssna på den där rösten som försöker göra sig hörd? Är vi möjligen rädda för vad den har att säga oss? Kommer vi att bli tvungna att agera om vi lyssnar? Det kanske inte går att backa eller blunda hur länge som helst och då är det ”lättare” att bara köra på?

De här frågorna har kommit och gått i mig i många år nu, i olika sammanhang och av olika anledningar. Ett av de mest påtagliga exemplen är förstås när insikten om att jag inte kunde fortsätta mitt äktenskap plågsamt gick in i mitt medvetande. När jag inte kunde blunda längre. De våndor och den skam och ångest som följde efter att jag insett detta är bland det mest smärtsamma jag har upplevt. Trots det har jag aldrig ångrat mitt beslut. Det var dags och det var rätt. Att jag inte gjorde allting rätt är en helt annan sak. Men beslutet var rätt.  

När jag några år tidigare, utan att tänka mig för, yppade mina funderingar till min kloka arbetskamrat och sedan förskräckt och omedelbart utbrast: ”MEN DET KAN JAG INTE GÖRA NÅGOT ÅT NU!” svarade hon lugnt:

”Jag tror att du förr eller senare måste lyssna till den rösten, Annica!”

De orden satte sig på djupet i mig. Om det var själva orden eller situationen eller sättet hon sa dem på vet jag egentligen inte, men jag tror kanske att det var en mix av alla tre faktorerna. Hon uttalade orden med en slags förvissning som kom av egen erfarenhet av att ha befunnit sig i en liknande situation. Hon visste att jag behövde tid. Tid att processa och tid att börja våga lyssna. Inåt. På det som känns sant i hjärtat. 

Den där inre rösten försöker förtvivlat hjälpa mig även när hjulen snurrar på för fort, när min lust och nyfikenhet gör att jag tar på mig för mycket. Och inte minst när jag girigt sörplar i mig av beröm och bekräftelse i samband med att nya möjligheter och uppdrag öppnar sig och jag dras med och VILL, VILL, VILL!

Lusten och nyfikenheten är mina starkaste drivkrafter och ger mig otroligt mycket av både möjligheter och upplevelser i livet. Det gör också min impulsivitet och starka vilja att prestera. Samtidigt är det som att när dessa fyra bränslen ”gaddar ihop sig” och samarbetar tystar de också ganska effektivt helt ner min inre, och allt mer kloka röst. Den som numera vill mig väl och som med tid och mycket övning nu också är omfamnande och kärleksfull. Den får inte alls komma till tals. Förrän det har snurrat på lite för fort, lite för länge. 

Och då har den inre rösten ett nytt, mycket skarpare tonläge. Och den har dessutom lierat sig med kroppen, för det mesta med huvudet. På så sätt att jag får akut huvudvärk, som gör att jag helt enkelt MÅSTE sakta ner. Måste är verkligen inte ett ord som jag använder särskilt ofta nuförtiden, men här är det helt adekvat. Jag både BEHÖVER och MÅSTE sakta ner när de här signalerna kommer. För att inte krascha på riktigt och bli sjuk. 

Varför kan jag då inte bara lyssna? Tidigare?

Jag, som ändå arbetar med att hjälpa andra som är både utmattade, ”vidbrända” och har ”slickat på tapeten” som en av mina vänner uttryckte det, borde väl kunna se tecknen? 

Jag har insett att det för min del främst handlar om tre saker:

Jag lärde mig tidigt att ”inte känna efter så himla mycket”. Att under hela barndomen och tonårstiden ha fått höra att ”en får minsann bita ihop” främjar inte direkt förmågan att lyssna inåt. Istället stängs den av. Känslorna trycks ned och stängs in. Och det blir ett normalläge.

Den djupare innebörden av begrepp som ”magkänsla” och ”intuition” var helt obekanta för mig långt upp i vuxen ålder och det är inte så många år sedan som jag trevande började kunna använda dem som navigation i livet. Det har varit både svårt och skrämmande att försöka hitta tillbaka till de där ärliga känslorna och den inre rösten inom mig – och det har krävt och kräver fortsatt mycket övning. Och tid. Och lugn. Och närvaro. Och också ett visst mod.

Den andra ”saken” är min inre ”Prestationsprinsessa”. Hon som älskar att prestera, göra perfekt, lyckas, sörpla i sig beröm för att duga. Och så vidare. Hon är en stor tillgång i mig med sitt starka driv och sin lustfyllda energi, men hon är tyvärr också nästan helt tondöv för den inre rösten, eftersom hon har fullt upp med att hela tiden göra sitt yttersta för att just duga. 

Lite oväntat har jag också insett att det också är så himla roligt att ha fullt upp. Det ger energi och det är en fantastisk känsla att märka att mina ansträngningar spelar roll för andra människor. Jag har glädjen och förmånen att i mina olika uppdrag få möta människor, både stora och små, som jag får lov att ”hålla i handen” en bit på vägen i deras liv. Att få förvalta det förtroendet är en ren ynnest, som ger mig så mycket värde. I en slags medmänsklig valuta som blir till insättningar på själskontot, långt bortom lönekuvertet. 

Vad är då summan av denna kardemumma?

Att vi människor är komplexa, sammansatta varelser som verkar behöva erövra och öva sig på våra utmaningar om och om igen, tills lärdomen har satt sig på djupet. Det verkar som om det inte räcker med att insikterna landar längst fram i pannbenet, i vårt medvetna intellekt, utan behöver sjunka ner i både hjärtat och magen. Och för detta krävs tid. Lugn och ro för att höra. Mod för att våga lyssna. Och en omgivning att vila i och hämta stöd och kraft ur. 

Medvetenheten om att den enda som kan starta förändringen är jag själv kommer tillbaka som en bumerang och jag inser återigen att allt börjar hos mig själv. Med mitt eget ansvar för mig och min hälsa. Självklart kan och ska jag be om hjälp när och om jag behöver, men det börjar hos mig. Med mig och mina beslut. Med min närvaro och med min inre röst. Med att lyssna på det som känns sant i hjärtat.

Och sedan agera för att ta hand om mig. Låta insikterna bli till kärleksfulla handlingar för mig själv.

Vad behöver du för att stanna upp? Och lyssna inåt? Vad händer i dig när du gör det? 

Och vad gör DU för att ta hand om DIG? Vad får möjlighet att växa då? Vad blir möjligt när du ger dig själv det du verkligen behöver?

Jag är övertygad om att vi alla innerst inne har förmågan att faktiskt veta vad vi behöver för att ta hand om oss själva, för att må gott, för att kunna växa och utvecklas, men att vi många gånger inte litar på signalerna inifrån eller av olika anledningar inte anser oss värda att få komma i första hand. Vi ska ”bara” ta hand om alla andra först. Men jag önskar att vi kunde vara lite mer ”kärleksfullt egoistiska”.

Det sägs ofta att det är fult att vara egoistisk, men jag fick en gång för länge sedan en annorlunda beskrivning av vad ”egoistisk” egentligen är, vad en egoist är:

EGOISTEN tankar bilen för att kunna ta med andra på resan medan den som är EGOCENTRISK, tankar bilen och sedan åker i väg på egen hand, utan att bry sig om att ta med någon annan på resan. Egoisten tar alltså hand om sig själv först för att sedan kunna finnas till för och räcka till också för andra. Egocentrikern tar enbart hand om sig själv och bryr sig inte det minsta om andras behov.

Jag tänker att vi skulle behöva vara lite mer kärleksfullt egoistiska, alltså ta hand om oss själva och sedan, i den mån det är möjligt och rimligt, ta hand om andra.

Categories:

Tags:

2 Responses

  1. Så fint och insiktsfullt skrivet Annica.
    Efter fyllda 60 har jag alltmer börjat lyssna på min inre röst men det är fortfarande svårt att sätta mina tankar och önskningar i främsta rummet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.