Det är tre ord i hennes svar som får det att omedelbart knyta sig i magen, halsen att snörpas ihop och tårarna att stiga i mina ögon.
...Men det värsta är kanske rädslan för att ”säga fel”, använda ord eller uttryck som kan missförstås eller tolkas på ett sätt som jag inte avsett.
Ungefär så ser det ut i mitt huvud. Just nu. Massor av ord, känslor och tankar som virvlar omkring. Lite rörigt. Men. Några sticker ut. Just nu.
Jag älskar kramar! De ger mig värme, närhet, kärlek, tröst, vila, omtanke, ett oförglömligt ögonblick och […]
Ju äldre, och möjligen något lite klokare, jag blir, desto viktigare blir tacksamheten och hoppet för […]
Idag har jag varit på sittande vernissage. Som enda inbjuden gäst. Hos en underbar person som […]
Min sydafrikanska familj på Operation Bobbi Bear och stora delar av KZN och Johannesburg befinner sig i vad som liknar en krigszon. Hus, affärer, bilar, hela kvarter brinner medan människor plundrar, förstör och skjuter på varandra. Vandalismen och anarkismen verkar inte ha några som helst gränser och när jag äntligen får kontakt med min vän Eureka som driver verksamheten på Bobbi Bear beskriver hon hur hon och personalen har barrikaderat sig i Bobbi Bear-huset för att söka skydd för sig själva och för barnen. Eureka säger att de är livrädda och inte vet hur de ska kunna få tag i vare sig mat eller vatten. Oron värker i bröstet, hjärtat bultar hårt och det känns som om det håller på att gå i bitar medan paniken växer i kroppen som en tickande bomb.
Jag är övertygad om att vi alla innerst inne har förmågan att faktiskt veta vad vi behöver för att ta hand om oss själva, för att må gott, för att kunna växa och utvecklas, men att vi många gånger inte litar på signalerna inifrån eller av olika anledningar inte anser oss värda att få komma i första hand. Vi ska "bara" ta hand om alla andra först. Men jag önskar att vi kunde vara lite mer "kärleksfullt" egoistiska.
Vad behöver vi prestationsprinsessor? För att inte totalt bränna ut oss i jakten på att duga, såväl på jobbet som i privatlivet. Hur kan vi minska rädslan för att misslyckas? Så att vi börjar våga sätta upp mål som vi vill och vågar uppnå.
Barnets möjligheter till utveckling handlar enligt min mening ganska mycket om de vuxna som finns i barnets omgivning. De vuxnas egen utveckling, förmågor, resurser och förhållningssätt är avgörande för hur de ska kunna ge barnet nya och bättre förutsättningar. Det är där måste vi börja. Hur möter vi, hur ser vi på, hur talar vi om och till, hur känner vi inför de barn vi möter som pedagoger och ledare, dvs professionellt?