Min sydafrikanska familj på Operation Bobbi Bear och stora delar av KZN och Johannesburg befinner sig i vad som liknar en krigszon. Hus, affärer, bilar, hela kvarter brinner medan människor plundrar, förstör och skjuter på varandra. Vandalismen och anarkismen verkar inte ha några som helst gränser och när jag äntligen får kontakt med min vän Eureka som driver verksamheten på Bobbi Bear beskriver hon hur hon och personalen har barrikaderat sig i Bobbi Bear-huset för att söka skydd för sig själva och för barnen.
Eureka säger att de är livrädda och inte vet hur de ska kunna få tag i vare sig mat eller vatten.
Oron värker i bröstet, hjärtat bultar hårt och det känns som om det håller på att gå i bitar medan paniken växer i kroppen som en tickande bomb.
Jag är övertygad om att vi alla innerst inne har förmågan att faktiskt veta vad vi behöver för att ta hand om oss själva, för att må gott, för att kunna växa och utvecklas, men att vi många gånger inte litar på signalerna inifrån eller av olika anledningar inte anser oss värda att få komma i första hand. Vi ska "bara" ta hand om alla andra först. Men jag önskar att vi kunde vara lite mer "kärleksfullt" egoistiska.
Vad behöver vi prestationsprinsessor?
För att inte totalt bränna ut oss i jakten på att duga, såväl på jobbet som i privatlivet. Hur kan vi minska rädslan för att misslyckas? Så att vi börjar våga sätta upp mål som vi vill och vågar uppnå.
Barnets möjligheter till utveckling handlar enligt min mening ganska mycket om de vuxna som finns i barnets omgivning. De vuxnas egen utveckling, förmågor, resurser och förhållningssätt är avgörande för hur de ska kunna ge barnet nya och bättre förutsättningar. Det är där måste vi börja. Hur möter vi, hur ser vi på, hur talar vi om och till, hur känner vi inför de barn vi möter som pedagoger och ledare, dvs professionellt?
På senare tid har jag funderat över kopplingen mellan sårbarhet och den nästan omedelbart därpå följande känslan av svaghet. Ju mer jag reflekterar desto mer upptäcker jag att sårbarhet också är en...
Jag vet inte så många som omedelbart skulle svara JA på den frågan – jag gör det inte med självklarhet heller. Vad ÄR det att vara modig? Bestiga berg, hoppa fallskärm eller åka jorden runt på motorcykel? Är det att våga stå upp för en annan människa, visa sig sårbar eller säga ”jag älskar dig” först? Är det att våga stanna upp och känna efter, lyssna inåt – på det som känns sant i hjärtat?
För precis ett år sedan – den 9:e april, på skärtorsdagen 2020 – gick en av mitt livs största drömmar i uppfyllelse. Min allra första bok, ”Mitt zulunamn är Ingelosi” lanserades genom en livesändning på Facebook!
Att musik är en kraftfull väg in i en människas hjärta är ingen nyhet. Jag har […]
Så himla roligt att få uppdrag av Sensus – Dalsland! TACK! På torsdag 18/2 kl 18.00 […]
Medan ni väntar vill jag bjuda på en bild från min första utflykt med fyrhjuling på […]