I mitt uppdrag som specialpedagog hör jag ibland vuxna som frustrerat och uppgivet säger:

”Nu har vi prövat allt – och ingenting fungerar!”

Jag kan förstå känslan. Det handlar om hopplöshet och maktlöshet, de vuxnas känsla av otillräcklighet. Detta är viktigt att förstå. Orden som uttrycks speglar mer de vuxnas upplevelse, än att ”barnet är omöjligt”, men det landar sorgligt nog ofta i en känsla av att barnet är hopplöst.

Här måste vi vidga perspektivet. Att vi prövat allt betyder ju egentligen bara att vi har prövat allt som vi förmår, känner till, förstår, under dessa omständigheter, på det sätt som vi förmår, i det här sammanhanget, med de här förutsättningarna. 

Det betyder verkligen inte att alla möjligheter faktiskt är uttömda. Jag vill att vi slutar att uttrycka oss så kategoriskt, för om det vore sant finns ju inget mer att göra, inget mer hopp – och då kan vi packa ihop och gå hem. Och det kan vi ju inte – och vill inte heller egentligen. 

Vad behövs för att de vuxna ska vidga perspektivet?

Barnets möjligheter till utveckling handlar enligt min mening ganska mycket om de vuxna som finns i barnets omgivning. De vuxnas egen utveckling, förmågor, resurser och förhållningssätt är avgörande för hur de ska kunna ge barnet nya och bättre förutsättningar. Det är där måste vi börja. Hur möter vi, hur ser vi på, hur talar vi om och till, hur känner vi inför de barn vi möter som pedagoger och ledare, dvs professionellt? 

Hur vi som pedagoger och ledare förmår skapa förtroendefulla relationer till barnet har en avgörande betydelse för hur barnet ser på sig själv och hur det kommer att utvecklas.

JAG ÄR ÖVERTYGAD OM ATT UTVECKLING ALLTID ÄR MÖJLIG – för alla, både stora och små. Frågan är om våra tankar om önskvärd utveckling alltid stämmer överens med det som är möjligt – för stunden? Jag tror inte det. Ibland önskar vi något som inte är möjligt just nu – och då behöver vi skifta fokus, skruva på perspektivet – för att ta reda på vad som är möjligt, just nu?

Vad är egentligen ”utveckling”?

En klok vän och kollega beskrev för många år sedan utveckling för mig så här: 

”Utveckling handlar om att ta mycket gammalt och sen lägga till lite nytt.”

Jag tänker att det är där vi tar stegen framåt och att det också är en mycket bra beskrivning av den ryske pedagogen, psykologen och filosofen Vygotskijs tankar om hur utveckling går till. Vygotskij pratade om tre olika nivåer:

Basen: det vi klarar att göra på egen hand, utan stöd från någon annan.

Utvecklingszonen/proximala zonen för utveckling: det som blir möjligt att klara tillsammans med en annan, mer kompetent, person som håller en i handen och vägleder. I utvecklingszonen stretchar vi från basen genom att ge stöd så det blir möjligt att våga pröva nytt och våga utmana sig. Stödet skapar möjlighet till utveckling – så att vi kan och vågar växa!

Nivån ovanför utvecklingszonen symboliserar det vi inte klarar även om vi får stöd och hjälp. Här finns ingen koppling till vare sig basen eller utvecklingszonen och därmed inte heller till utveckling. Det som finns här är just nu alldeles för svårt och här finns alla misslyckanden! Vi som finns i barnets omgivning måste vara uppmärksamma så att vi inte lägger förväntningarna och ”ribban” i denna ”omöjlighetszon”. 

De små stegens väg hjälper oss att växa och utvecklas. Den bygger på att vi steg för steg stretchar från basen till utvecklingszonen och på så sätt utvidgar basen när barnet erövrar fler och fler förmågor och kunskaper – med stöd och vägledning av kompetenta och lyhörda vuxna. 

Min erfarenhet är att det är så här utveckling går till för alla, både stora och små. De flesta av oss behöver någon som tror på oss och vår förmåga, som håller oss i handen en bit på vägen, tills vi själva vågar.

Det är min ledstjärna och främsta uppgift som specialpedagog.