VEM TROR DU ATT DU ÄR?

Frågan kan ställas på så många olika sätt och med olika betoning. Min fråga är befriad från underliggande antaganden och värderingar utan syftar till att utforska vem du faktiskt tror att du är och hur du ser på dig själv. Hur ser din självbild ut? Stämmer den överens med omgivningens uppfattning om dig själv? Hur ”rättvis” är din självbild? 

Jag möter många människor som dömer sig själva så oändligt mycket hårdare än vad de någonsin skulle döma någon annan och jag tänker att det har stor påverkan på vilka förmågor och egenskaper vi tror oss ha och kunna utveckla. Frågan är viktig att ställa sig – med ett stort mått av kärlek och omtanke till sig själv.

För mig har denna fråga länge skapat en inre kamp mellan min egen ”Superwoman” och det lilla ”Ynket”. Min inre Superwoman gör mig glad och stolt och att jag känner mig stark och modig. Som om jag kan klara alla utmaningar och svårigheter som jag möter. 

Det lilla ”`Ynket”, alltså när jag känner mig sårbar och svag, har däremot fått mig att nästan helt tappa tron på mig själv och min förmåga. När ”Ynket” visar sig är jag nästan inte värd något alls. Jag känner mig som en liten blöt fläck, obetydlig och alldeles inkompetent. Då är det bra att ha funderat lite mer och lite djupare på vem jag egentligen tror att jag är.

När känner du dig som Superwoman och när känner du dig som det lilla Ynket? 

Sårbarhet och mod

På senare tid har jag funderat över kopplingen mellan sårbarhet och den nästan omedelbart därpå följande känslan av svaghet. Ju mer jag reflekterar desto mer upptäcker jag att sårbarhet också är en intressant aspekt av mod. Hur kommer det sig att vi ofta betraktar andra människor som starka och modiga när de delar med sig av sina rädslor, sina inre sår och sin känslighet medan vi själva värjer oss i det längsta för att visa oss ”svaga”?

Som om sårbarheten, och att vara en kännande människa, skulle vara liktydigt med att vara svag. De där blottorna, sprickorna, som vi alla har (även om vi inte vågar visa dem) är ju det som gör oss till levande, intressanta och riktiga människor istället för perfekta, ”döda” robotar. 

Jag har haft svårt att navigera mellan dessa båda ytterligheter för att hitta mig själv och vem jag är. Sedan några år börjar jag landa i att jag är en ”både-och-människa”. Jag är inte antingen eller – jag är både och. Både ”Superwoman” och ”Ynket”. Tack och lov! 

Jag älskar Leonard Cohens textrad i The Bell: 

“There’s a crack in everything. That’s how the light gets in”

”Det finns en spricka i allt. Det är där ljuset kommer in.”

Det är i sprickorna som ljuset kommer in. 

Låt oss hjälpa varandra att våga visa vår sårbarhet och våra känslor. Min erfarenhet är att när vi vågar visa sprickorna – så att ljuset kan komma in – skapar vi så mycket rikare liv och djupare relationer.

Vi möts på riktigt, som de människor vi faktiskt är. Någonstans längtar vi väl alla efter de där riktigt djupa och genuina mötena? Där vi känner oss sedda och bekräftade, eller hur?

 

Categories:

Tags:

No responses yet

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.