Jag älskar kramar!
De ger mig värme, närhet, kärlek, tröst, vila, omtanke, ett oförglömligt ögonblick och frigör massor av ljuvligt oxytocin som reducerar stress och stärker immunförsvaret!
Det är tydligen ”Kramdagen” idag.
I min värld är det kramdagen varje dag – och nuförtiden tyvärr nästan aldrig.
Sällan har väl mänskligheten (så som jag känner den och historien) längtat, saknat och varit i skriande behov av ”något” som sänker stress, boostar immunförsvaret och skänker oss vilan och värmen, som nu? Nu när vi samtidigt rekommenderas fysisk distans för att undvika smitta och sjukdom.
Jag har inga tydliga åsikter om dessa restriktioner/rekommendationer utan reflekterar över vad de och fysisk separation kan innebära för vår psykiska och själsliga hälsa. Både nu och på sikt.
De gånger jag trots allt får landa i och njuta av en varm omfamning sörplar jag i mig av kontakten och närheten som en törstande i Sahara. Det är som om jag får påfyllning av självaste livsenergin och blodet liksom bubblar av nytt syre.
De flesta mötena nuförtiden inleds dock, av högst förklarliga och rimliga skäl, med att skanna av och antingen med eller utan ord, för det mesta komma överens om att vänta med kramen till ett annat tillfälle.
Det handlar om respekt för både den andres och min egen hälsa. Samtidigt går det nästan ta på längtan och vemodet som omgärdar denna överenskommelse.
Hur ska vi människor klara oss?
Utan fysisk kontakt? Över tid? Vad händer med själens och kroppens djupare mående?
Jag minns en längre tid i mitt liv utan nära fysisk närhet – och hur jag befann mig som i ett krampaktigt vakuum av uppdämd längtan och återhållen anspänning.
När jag fick vara med på kompismassage i förskoleklassen räckte det att pedagogen lade sina varma händer på min rygg och jag fick känna värmen och närheten från en annan människa för att jag skulle börja snyfta.
När jag nu tänker tillbaka på vad den här ofrivilliga fysiska ”karantänen” då gjorde med mig, inser jag att detta är vardag för alldeles för många människor i vårt samhälle. Av fler skäl än den pågående pandemin.
Isoleringen och ensamheten är plågsamt stor i landet med flest ensamhushåll i världen.
Så frågar vi oss varför den psykiska ohälsan är så stor i ett land där vi trots en del brister ändå har det väldigt bra?
Kramarna är kanske inte svaret på allas böner och behov, men kanske på fler än vi tror?
Så hur ska vi då göra? När vi anmodas hålla ett fysiskt avstånd?
Det finns hopp!
Och det finns något vi faktiskt kan göra!
Tack vare våra spegelneuroner i hjärnan. De är nervceller ”som avger nervimpulser både när individen utför en viss handling, och även när individen ser samma handling utföras av en annan individ.” (Wikipedia)
Helena Backlund Wasling, forskare i neurofysiologi vid Sahlgrenska akademin, säger:
”När jag ser två människor kramas reagerar min hjärna som om jag själv får en kram.”
Min enkla och möjligen något romantiska slutsats är att vi äntligen fått vetenskapliga bevis för att vi inte bara mår lite allmänt gott av att titta på filmer fulla av kärleksfulla handlingar. Våra hjärnor reagerar och producerar möjligen också de endorfiner och oxytocin som vi så oändligt väl behöver!
Helena Backlund Wasling menar att vi i våra digitala möten kan krama om oss själva medan vi verbalt och känslomässigt riktar intentionen och känslan med kramen till den andre.
Då reagerar våra spegelneuroner som om vi verkligen fått kramen fysiskt!
Så – Krama de du kan, får och vågar fysiskt och kramas i övrigt digitalt, titta på romantiska filmer och känn hopp!
No responses yet