TJUGO TUSEN TVÅ

20 002 dagar 

Så många dagar och nätter hade jag levt 221108.

Är det intressant? Relevant? 

För någon mer än mig? 

Kanske. Kanske inte. 

Men möjligen mina reflektioner om dessa dagar. 

Om mängden dagar. 

Och om att jag sannolikt har fler bakom mig än framför mig. 

Ämnar jag sammanfatta mitt liv, så här vid 54,5 års ålder? Njae, det tror jag inte.

Så vad vill jag? 

Göra några tankenedslag, tror jag.

Dela en högst personlig betraktelse utan några som helst anspråk på att leverera något annat än min egen sanning. 

Så som den ser ut just i detta nu. 

20 002 dagar är ju jättemånga dagar! 

Hur har jag använt dem? Har jag tagit vara på dem? 

Har jag verkligen det?

Vad betyder det att ”fånga dagen”? 

”Leva fullt ut alla dagar”? Går det ens att ”leva fullt ut”? 

Min upplevelse är att vi ganska ofta möts av dessa ”uppmaningar” och ”life hacks”, inte minst via sociala medier.

Och väldigt ofta får jag en liten klump i magen eller en antydan till dåligt samvete. 

Borde jag kanske … leva mer fullt ut? 

Borde jag försöka bli den allra bästa versionen av mig själv? 

Uppgradera mig liksom?

Vilka tankar väcker detta hos dig?

När de här frågorna tar tag i mig är det som om syretillförseln stryps och jag får lite tyngre att andas. 

Lever jag inte tillräckligt fullt ut? 

Är jag inte en tillräckligt bra version av mig själv? 

Borde jag kanske motionera mer? 

Träna för att kunna orka springa någon tjejmil eller så? 

Kanske det, men är det det JAG vill, innerst inne? 

Eller är det något som jag borde vilja? 

Jag är ju ändå en medelålders kvinna med något tilltagna konturer… Jag kanske borde…?

Men så påminner jag mig själv om att jag ju har lagt undan ordet BORDE ur min vokabulär eftersom det bara ger mig dåligt samvete. 

Jag har ju bestämt mig för att istället fundera och fokusera på vad jag BEHÖVER. 

Alltså behöver på riktigt. Inte vad jag just för tillfället vill, utan just behöver. 

Ganska klokt tycker jag själv. OCH inte alltid så lätt har det visat sig. 

Vad jag BEHÖVER på lite längre sikt och på djupet är verkligen inte alls alltid detsamma som det min reptilhjärna säger åt mig att jag VILL ha. 

Jag har kommit att inse att denna lite djupare behovsinventering kräver uthållighet och återkommande övning för att jag inte ska falla tillbaka i gamla vanor – såsom tankevanor, kostvanor, rörelsevanor, sovvanor osv. 

Det räcker verkligen inte att på ett teoretiskt och intellektuellt plan INSE hur mina behov ser ut för att tillgodose dem på längre sikt, på ett mer hållbart sätt. 

Jag behöver KÄNNA och UPPLEVA skillnaden i både mitt sinne och min kropp när jag gör något som resonerar på djupet med mina verkliga behov. 

Sen behöver jag upprepa detta. 

Många många gånger. 

Och helst skapa en vana som jag både förstår och känner att jag mått gott av. 

Ibland behöver jag också starta om. Eftersom jag glömde att känna in. 

På riktigt. 

Det kräver övning. Och stöttning. Både utifrån och inifrån. 

Hur är det för dig?

Tänk om det är det som är att LEVA FULLT UT?

Att jag tar hand om mina verkliga behov.

Tänk om det också är så att detta GÖRANDE (göra bra saker för att ta hand om mig själv) egentligen syftar och leder till ett mer genuint VARANDE? 

Där jag kan VARA den jag innerst inne vill.

Att det för mig betyder att jag ÄR den person som jag vill vara. 

Att jag beter mig lika kärleksfullt, omsorgsfullt och anständigt mot mig själv som jag försöker göra mot andra? 

Kanske är det då som jag på riktigt blir en uppdaterad och uppgraderad version av mig själv? 

Är det kanske också så att detta övande och inventerande är en pågående process som utvecklar mig längs vägen. 

OCH att även om jag inte gått i mål än så duger jag riktigt gott precis just nu. 

(Gått i mål förresten, det gör jag väl kanske den dagen jag drar mitt sista andetag.)

PS.

Under den gångna helgen fick jag en tydlig övning i att ta hand om mig och mina behov när jag ramlade och slog i mitt knä. 

Så pass rejält att det blev rullstol och röntgen under söndagen. Lyckligtvis inga frakturer och jag tar det nu så lugnt som jag behöver – utan att låta mitt knä stelna till. 

Det känns gott att på riktigt ta hand om mig. (Utan att ynka mig, det gjorde jag i det akuta skedet.)

Hur tar du hand om dig och dina behov?

Så. Vad blir då kontentan av dessa funderingar? 

För mig handlar nog ”Att leva fullt ut” ytterst om att ta hand om mig och mina behov. 

Att låta mig vila när jag behöver det och gasa på och utmana mig när jag behöver det. 

Stanna till och hänga med andra när vi båda vill, kan och behöver det. 

Att påminna mig, både i sinnet och i hjärtat, att jag duger gott, både i den här versionen – och i alla kommande också. 

Jag ÄR ju hela tiden – jag. 

Och ibland GÖR – jag. 

Att njuta av mina dagar. 

Så länge jag har dem. 

Tillsammans med mina nära och kära. 

Ibland tillsammans med nya människor. 

Ibland tillsammans med mig själv. 

Att mer sällan tänka ”det kan jag göra sen” – och istället göra det som jag tycker är viktigt, NU. 

Som jag skrev i min bok ”Mitt zulunamn är Ingelosi”: 

”Om jag var 100% mig själv skulle jag älska mer och jag skulle våga möta mina rädslor!” 

De orden är – och kommer kanske alltid att vara – viktiga ledord för mig i mitt liv. 

Har du några ”ledord” som är viktiga för dig på din vandring genom livet?