En bra början.

Det kan vara en av de viktigaste meningarna som lämnar min mun. 

Jag lyssnade på nyligen Bianca Kronlöf när hon gästade Säffle och berättade om sin bok ”Brev till mannen” och om hur våldet mot kvinnor OCH män ser ut och påverkar oss alla. 

  • Studier visar att kvinnor är allra mest rädda för att bli mördade medan män är mest rädda för att kvinnor ska skratta åt dem.
  • Majoriteten av det våld som kvinnor utsätts för sker i hemmet och förövaren är någon de känner eller har en relation med, medan våldet mot män för det mesta sker utanför hemmet och utförs av en okänd person.

Detta var i och för sig ingen nyhet, men däremot en mycket viktig påminnelse. Viktigt och extra intressant var också det Bianca följde upp med. 

Något förenklat och med mina reflektioner: 

I samhället pratas det numera alltmer om kvinnors utsatthet. Det pratas om att män utsätter kvinnor för våld av olika slag men det talas sällan om våldet som män utsätts för. Det är som om det är omgärdat av skam och att det finns en kulturkod att män inte ska visa sig svaga och därför inte pratar om våldet som i någon mening verkar betraktas som en nästan naturlig del av livet.

”Man får räkna med att bli påpucklad – förr eller senare”, ”det är ju så det är” och så vidare. 

Att inte tala om det våld om pågår mellan män döljer/skapar (minst) ett stort problem. Att mansrollen och det vi kallar manlighet blir så väldigt grunt och endimensionellt. En man förväntas vara stor och stark och aldrig visa känslor eller sårbarhet. 

Ja, jag vet – det är som om vi skulle hylla grottmannen!

Och inom gruppen män verkar det generellt vara förskräckligt trångt och snävt när det gäller toleransen för vad som kan anses manligt. 

Bianca visade på den grupp av män som trots allt stöttat kvinnorörelsen under många år och påminde om att män som på 1970-talet tog ett stort ansvar för familjelivet och ville dela ansvaret för hemmet och barnen med mamman kallades för ”velourpappor”. De hånades för att de ville vara närvarande för sina barn. På vilket sätt skulle det inte vara bra att dela ansvaret för hemmet och familjen?? Ändå hånades de. 

Idag finns tydligen begreppet ”latte-pappa” som inte direkt verkar vara en hyllning till papporna. En pappa som väljer att ta ut sin föräldraledighet och har mjölk i kaffet – vad är problemet? Varför håna?

Tystnaden och hånandet män emellan är enligt min mening en av jämställdhetens stora fiender. Så länge det finns en tystnadskultur kommer vi inte att kunna utrota våldet mot vare sig kvinnor eller män. För det som inte hörs eller syns finns ju inte. 

Varför ska vi prata om våldet mot männen?

Jag tror att det är avgörande för vem som äger frågan om våldet. Det räcker inte att vi kvinnor pratar om mäns våld mot kvinnor. 

  • Män behöver också våga berätta om det våld de utsätts för. 
  • Män som inte slår behöver också stå upp för kvinnors rätt att inte utsättas för våld eller kränkningar. 
  • Män som inte slår är trots allt så många fler än de som gör det så det finns en enorm kraft om de tar sitt ansvar för att bryta tystnaden. 

Så hur ska vi börja våga prata om detta? 

Hur ska vi – både kvinnor och män – våga uttrycka det vi känner och tänker? 

I tider av sociala medier? I tider av vad jag vill kalla för en totalt förlamande ”pk-kramp”?

En kramp som får så många munnar att vara tysta, så många bröstkorgar att sprängas, så många hjärtan att brista. Och som i någon mån också ger ett tyst medgivande till att våldet fortsätter. 

Jag är också ”drabbad” av denna kramp. Jag, som egentligen älskar orden och att uttrycka det jag känner och tänker, märker att jag under de senaste åren oftare och oftare har valt att vara tyst, både i stort och smått, eftersom jag inte har kunnat formulera mig ”tillräckligt bra”, inte har haft tillräckligt många och väl underbyggda argument för att backa upp min åsikt eller känsla med. 

Av rädsla för att bli förlöjligad eller tillplattad har jag tigit.

Men det värsta är kanske rädslan för att ”säga fel”, använda ord eller uttryck som kan missförstås eller tolkas på ett sätt som jag inte avsett.

Klimatet i diskussioner i sociala medier präglas ju inte direkt av förståelse och en vilja att se flera olika perspektiv och då riskerar ens inlägg att bli hatade och nerlusade med en massa kommentarer som inte alls är relevanta för sakfrågan.

Detta gör att jag och alldeles för många med mig lite för ofta väljer att låta bli att uttrycka oss. Och då väljer vi också att i någon mån ge ett tyst medgivande till det som vi egentligen innerst inne så innerligt vill protestera högljutt emot. 

Denna tystnad är förödande.

Bianca citerade någon som med värme och beundran uttryckte uppskattning för en kvinna med orden ”Jävla bra kärring!” och jämförde det med sarkasmen och hånet bakom ”Jävla kärring!”. 

Hon sa: ”Ord är viktiga, men känslan och viljan bakom orden är viktigare.”

Så istället för att låta pk-krampen tysta och förlama oss kan vi börja med att göra en markering när vi upplever något som känns gränsöverskridande på ett sätt som inte är ok. 

Även om den uttrycks så välformulerat eller elegant. Men den känns. Och den gör skillnad. Ju fler vi blir desto kraftfullare blir markeringen, protesten.

En viktig början kan vara: 

”Det där känns inte ok!”.

Tack Bianca Kronlöf för en väldigt viktig, underhållande och upplysande kväll! 

DU gör skillnad på riktigt!

PS.

Någon kanske undrar vad detta inlägg har att göra med min business? Borde det inte ligga på en mer privat blogg? Är du feminist eller?

Ja, det är jag, men främst är jag MÄNNISKA och jag både vill och behöver få tala rakt ur hjärtat om frågor som kan tänkas ligga lite utanför en slags yrkesroll. I mitt jobb som coach, specialpedagog och föreläsare använder och utgår jag från mina erfarenheter och kunskaper, men givetvis grundar de sig på mina värderingar.

Jag ÄR mina värderingar och om de inte bara ska vara fina ord i en deklarerad värdegrund måste jag också stå för dem. I praktiken. Så ofta som jag bara kan.

Categories:

Tags:

No responses yet

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.