Vad menar du egentligen med alla dessa funderingar kring göra och vara???
(Se del 1-3 längst ner i detta inlägg eller i tidigare inlägg på Insta och Fb)
Åh, va flummigt! Ska vi sitta i lotusställning och ”bara vara” och inte göra nåt alls, då eller?
Nej, självklart inte. Vi behöver ju göra en hel del, av en mängd olika orsaker. Förstås.
Min fundering, eller snarare mitt provtänk – som kanske håller på att bli till en insikt – handlar om intention och förhållningssätt.
Jag tror att vi så många gånger, kanske fler än vad vi föreställer oss, kan välja hur vi förhåller oss till våra upplevda måsten och plikter.
Ja, nu klampar jag kanske ut på tunn is här, men det är väl också tillåtet i provtänket.
Så vad menar jag?
Jo, att min upplevelse är att det spelar roll, ibland kanske till och med en avgörande roll, hur jag tar mig an ett görande som i stunden inte känns så självvalt eller härligt.
Om jag kan låta det bli en del av känslan att jag med denna handling bidrar till att uppfylla ett behov eller att det kommer att leda till något bättre längre fram, kan jag kanske göra det med större lätthet och då också känna större mening.
Jag tror absolut att vi medvetet kan tillmäta våra handlingar en större mening, alltså att vi själva ligger in en större mening. Gör handlingen mer betydelsefull.
Inte för att lura oss själva, utan för att värdet av att känna mening med det vi gör inte kan överskattas.
Att också tillåta mig att känna stolthet över det jag uträttar eller åstadkommer är oändligt betydelsefullt. Inte minst påverkar det motivationen och viljan att göra det igen.
Jag köpte en poster till mitt kontor för några år sedan. Texten löd:
”Do something today that your future self will thank you for!”
Det har tagit mig tid att börja känna in de orden. Intellektuellt förstår jag förstås innebörden, men det är en annan sak att känna inne i hjärtat vad det kan betyda.
Och jag tänker att det gäller i såväl stort som i smått.
Och att vi ibland verkligen behöver se det stora i det lilla
(som en känd inredare skriver på sina prylar!)
En gång är det en bragd att klara av att borsta tänderna och en annan gång är det en bragd att projektleda sin familj (det är det väl alltid förstås, men du fattar…). Samma handling har olika ”värde” för olika personer och vid olika tillfällen. Vi är ju också ”olika jag” vid olika tillfällen.
Så jag önskar, och skulle vilja uppmana och uppmuntra dig, att du är mer generös mot dig själv:
Att du ser det du faktiskt genomför. Oavsett hur litet det kan verka.
Och att du är nöjd med det. Att det är ett av alla dina steg framåt. (Älskar Lisa Nilssons låt om detta! och särskilt textraden ”långsamt leder också någonstans”)
Ofta fokuserar vi, nästan på autopilot, på ”allt” vi inte gjort, hunnit eller orkat och nästan är blinda för det som faktiskt blivit av.
Jag önskar att du kärleksfullt ser dina bragder i vardagen och tillåter dig att vara stolt.
Och tillåter dig att också välja det som hjälper dig, stärker dig, gör dig glad.
Du är viktig, dina handlingar är viktiga.
Särskilt när du gör dem meningsfulla.
Tidigare texter som jag hänvisar till i början av inlägget:
Första delen
JAG SKA GÖRA MITT BÄSTA?
Som liten fick jag lära mig att alltid göra mitt bästa.
Det har till stor del varit en ganska bra och framgångsrik inställning i livet.
Men den har också sina baksidor. Som till exempel att allt fokus hamnar på att göra. Och i mitt fall ledde det också till att göra för att duga. Göra för att känna mig sedd och älskad. Så har det känts i stora delar av mitt liv. Som att jag behövde göra – prestera – för att duga, för att känna mig älskad.
Observera att jag skriver ”så har det KÄNTS”. Det betyder inte att det med nödvändighet har varit 100% sant, utan att det har varit min känsla, min upplevelse, min sanning.
Min inre ”Kritiker” och min inre ”Prestationsprinsessa” har varit som värsta banditduon.
De har stulit så mycket energi, så mycket tid och så mycket av min självkänsla att de borde få livstidsstraff!
Och observera att jag också skriver ” det har VARIT”. För så är det inte riktigt längre. Så detta går att ändra på.
Jag säger inte att det har gått fort, lätt eller spikrakt, men att det har VARIT MÖJLIGT. Jag är givetvis inte helt befriad ännu från denna banditduo, men de två inre ”Spökena” har verkligen inte alls samma ställning i mitt liv längre.
De har inte på långa väga så stort inflytande över mig och min vardag, nu som då.
Om du känner igen dig – vad gör du för att hantera din ”inre kritiker” och/eller din inre ”Prestationsprinsessa” eller dito ”Prins” för den delen?
Andra delen
Några tankar till om ”att göra sitt bästa”:
Att alltid göra sitt bästa låter väl ändå lite rimligt, eller?
Jag menar vi vill ju alla vara ”den bästa versionen av oss själva”, eller?
Kanske att det skulle vara hjälpsamt att göra lite mer som värmlänningen påstås göra:
”en får göre se gôtt en kan!” eller som det heter nuförtiden ”good enough”
För många – inklusive mig – är det en resa, ett slags perspektivskifte eller kanske till och med ett eget inre paradigmskifte, att gå från en idé om att alltid maxa sin insats till att gå med på, nöja sig, acceptera, stå ut med, vara ok med och slutligen landa i att ”good enough” också är bra.
Att jag gjorde så gott jag kunde och det var fine!
Min inre ”Prestationsprinsessa” och jag har haft otaliga duster om detta. Och jag tror att det mest plågsamma var när jag insåg att min iver att alltid leverera, prestera, vara på toppen av min förmåga (inklusive att slå på mig själv när jag inte förmådde detta…!) bottnade i en låg självkänsla, min låga självkänsla.
Att det för mig var en sanning att mitt värde som människa inte bara låg i, utan var helt beroende av, kvaliteten på mina göranden.
Så hårt som jag dömde mig själv skulle jag aldrig drömma om att döma någon annan. Den insikten djupnade avsevärt när jag läste Brené Browns fantastiskt kraftfulla fråga:
”Hur skulle det kännas om du pratade med dig själv så som du pratar med någon du älskar?”
Insikten slog mig med full kraft i mellangärdet – jag säger så elaka saker till mig själv! Och det värsta av allt – det går på autopilot!
Jag var inte ens medveten. Det blev starten på ett långt och tidvis mödosamt, men otroligt belönande inre arbete. Och det pågår fortfarande.
Vad väcker Brenés fråga i dig?
”Hur skulle det kännas om du pratade med dig själv så som du pratar med någon du älskar?”
Tredje delen
Det finns ofta ett stort fokus på att vi ska göra det som är bra för oss, göra det vi längtar efter, göra saker som står på en ”bucket list”.
Självklart fyller görandet sin funktion, både i livet och i världen. Att göra är energi och rörelse framåt, ger syre och skapar ett slags cirkulation, både i det lilla och i det stora.
Men min upplevelse är att vi på något vis har tappat bort eller glömt av varandet.
Och detta är ju snåriga marker, detta med varandet. Vad ÄR det egentligen? Vad MENAR vi, jag, du? Yoga, meditation, sova middag, identitet, mindfulness – ja, kärt barn har många namn. Som ibland omedvetet kan komma med krav, på prestation. Det blir ju lite galet om varandet är något som vi också ska vara bra eller dåliga på, eller hur?
Mitt fokus just i denna stund när det gäller varandet handlar om vem jag vill vara. Och vad mina val gör för mig och min omgivning, de jag möter, både kända och okända.
Vad vill jag att andra tar med sig från ett möte med mig? Det är förstås inte helt upp till mig att styra, men jag kan styra en hel del över vem jag vill vara i mötet. Oftast mycket mer än jag tror… Framför allt kan jag styra över mina handlingar och mitt bemötande.
Det finns delade meningar om huruvida Mahatma Gandhi verkligen har uttryckt följande mening: ”Be the change you wish to see inte the world”.
Oavsett vem som är upphovet så tycker jag om orden. De ger oss själva ansvaret för våra handlingar och ökar medvetenheten om att vi kan påverka så oändligt mycket mer än vi tror. Både inom och utanför oss själva.
Min upplevelse är också att det hjälper till att städa bort den där sticksiga offerkoftan.
Och det är ju med detta som med allt annat. Vi behöver förstås börja ”hemma”. Hemma i oss själva. Idag väljer jag att se mina finaste sidor, ge dem lite extra kärleksfull näring. Främst i form av snälla tankar och ord till mig själv.
Jag ger mig lite extra skön vila. För att jag behöver den. Och för att jag är värd den.
No responses yet